Hoppningen har paus idag, välbehövlig, efter tre dagars tufft hoppande. Just nu väntar vi på veterinärbesiktningen av finalhästarna. Redan klart är att Henrik von Eckermann avstår finalen och att Malin Baryard-Johnsson inte kommer att utnyttja den reservplats hon fått, tack vare andras strykningar.

Paradressyren rider sina kürprogram idag och körningen kör sitt maraton (terrängprov) men eftersom ingen svensk deltar i någon av grenarna ägnar vi dem endast liten uppmärksamhet. Jag har i alla fall konstaterat att många av de kuskar som är med också deltog i VM-tävlingarna 1990. Inte så stor omsättning i den sporten.

Vapen är absolut förbjudna inom tävlingsområdet i Tryon.

Bara att något sådant behöver påpekas känns oerhört främmande för oss svenskar. Men, som sagt, det här är USA och här är det var mans rätt att få bära vapen…

Vi är lite förvånade över att det ändå är ganska avslappnat när det gäller just säkerhetskontroller. Det finns en kontroll vid parkeringen. Den består av två detektorbågar bemannade med några trötta vakter, en av dem för säkerhets skull ”beväpnad” med en sökhund. Men även hunden ser mest ut att vila ligga i skuggan och slappa. Vakterna tittar pliktskyldigast i våra väskor men det skulle kunna smugglas med vad som helst, om man nu vill det.

Det jag också har noterat här, liksom vid andra tävlingar på den amerikanska kontinenten, är att ridsporten måste vara en mycket segregerad sport här. Det är enbart vita människor på läktarna.

En stor skillnad mot tävlingar i Sverige är att alla funktionärer är medelålders eller äldre. Gråhåriga damer och herrar kör shuttlebilarna (golfbilar utan avgasrening), det är medelålders kvinnor och män som kontrollerar biljetter, öppnar dörrar, organiserar parkeringen, sköter in- och utsläpp, ja, allt som krävs på ett stort arrangemang som ett samlat ridsport-VM.