Kom inte och säg annat än att dressyr är en rafflande sport.

Några kostsamma missar av en av Sveriges starkaste ryttare i EM-laget, en diskning av en världsstjärna, stark men nervkittlande ritt av svenska lagets ankare, sedan räkning av decimaler och enstaka procent, tisdagseftermiddagen i Rotterdam bjöd på stor dramatik.

Och svenskarna kom ur händelsers med brons runt halsarna, Antonia Ramel på Brother de Jeu, Therese Nilshagen på Dante Weltino, Juliette Ramel på Buriel och Patrik Kittel på Well Done de la Roche.

De som var minst ”drabbade” av dramatiken var tyskarna som i vanlig ordning, och för 24:e gången, tog lagguldet efter en fantastisk uppvisning av dressyrens drottning Isabell Werth på Bella Rose (85,652 procent) Det var bakom tyskarna som allt hände. Hemmanationen Nederländerna knep så småningom silvret men Sverige var bara 0,217 procentenheter efter! Det viskades en del om hemmafördel, men må så vara, det skulle i så fall inte vara första gången, oavsett sport. Bakom Sverige, på fjärde plats, kom Storbritannien, 0,932 procentenheter.

Det var stort jubel i svensklägret, och det fanns det all anledning till. Det var jättefina prestationer, trots missarna, som gjorde att svenskarna för andra EM:et i rad tog brons och förbundskapten Bo Jenå har all anledning att vara stolt. Men ska man vara krass hade det inte blivit någon medalj om inte Storbritanniens stjärna Charlotte Dujardin blivit diskad. Denna superstjärna inom dressyren, och väldigt högt aktad för sin mjuka ridning, hade använt sporren på ena sidan lite för hårt under sin ritt med Mount St John Freestyle. Kontrollanterna hittade spår av blod vid efterkontrollen och Dujardin diskades omedelbart. Och därmed gick bronset till Sverige eftersom de övriga tre britternas resultat inte räckte att slå svenskarna.

Så, snacka om dramatik.

Själv har jag nu hunnit få en liten blick på Rotterdam, en stad med runt en miljon invånare och med världens näst största hamn (efter Shanghai). Staden är grön, öppen och, så långt jag hunnit se, väldigt trevligt byggd med tilltalande boningshus.

Den nederländska landsbygden är platt, något jag som skåning så klart gillar. De som har djur måste ha världens minsta omkostnader för staket: här fungerar de många kanalerna som gräns mellan hagarna.