Den senaste tiden har jag varit ute på lite mindre, det vill säga, mest regionala, tävlingar med sexåringen. Att bevista sådana hopptävlingar är alltid en upplevelse.
Riktigt trevligt var det veckan innan Flyinge Indoor när det var inbjudet till lättare klasser mitt i veckan. Ordning och reda och väldigt trevliga, ambitiösa och duktiga funktionärer gjorde det till en trevlig upplevelse.
Då var det värre några veckor senare när vi kom till en plats där framridningsmöjligheterna utomhus var nästan obefintliga (trots bra väder) och alldeles för många samtidigt fick vara på framridningen. Det är en sak om ryttarna kan kontrollera sina hästar men så var inte fallet inför den klass jag bevittnade.
Alla vill ge sin häst tillräcklig tid inför en hoppning och hoppa fram ett antal språng, Ändå måste antalet ekipage på framridningen, särskilt i lättare klasser och klasser för unghästar, begränsas. Det höll på att bli riktigt farligt några gånger.
Flyinge Indoor, elithoppningen, blev en riktig höjdare, trots att det inte längre finns någon VW-Grand Prix-final att rida. Tävlingen började på onsdagen och finalen i Grand Prix gick på lördagen, för de ekipage som kvalat in. Kvaliteten var blandad, men de bästa var riktigtbra. Och allra bäst, Stephanie Holmén. Hon är en gudabenådad ryttare och det samförstånd och den kommunikation hon fått med ganska svåra Flip’s Little Sparrow är smått unik. Hon vann GP i Polen, och nu alltså igen i Flyinge. Nu väntar kringklasserna i Helsingfors och det ska bli oerhört spännande att se vad de två kan göra i GP:n i tuff internationell konkurrens.
Apropå Helsingfors, så är det ju världscup där (som Steffi inte får rida). Men premiären på årets säsong går redan nu i helgen i Oslo. SvT kommer att sända, så nu är vinterns söndagseftermiddagar räddade.
Här hemma börjar det bli fullt i stallet. Tvååringen har fått komma hem från bete och lösdrift och starta vuxenlivet. Hon är väldigt blyg men det är så roligt att se hur hon dag för dag blir allt frimodigare och förstår att borstning och benlyftande inte är så konstigt. Trettonåringen har fått paus för att vila en lite ansträngd kota, den gamle är piggare än någonsin och treåringen gör allt fler framsteg med ryttare på ryggen. Snart dags för att prova lite hoppning med ryttare. Det ska bli sååå spännande.
