Förra helgen Flyinge Indoor Grand Prix och denna helgen inomhus-SM i hoppning i Helsingborg – det har varit intensivt på tävlingsfronten här nere i Skåne. Dessutom gick ju ponny-SM, också det i Helsingborg, parallellt med Flyingemeetinget.

Som vanligt var det inte mycket folk på läktarna på Flyinge men i Helsingborg var det välbesatt, speciellt på finaldagen. Och det trots att avsaknaden av namnkunniga landslagsryttare var nästan total i seniorklassen. Det var bara Stephanie Holmén, som ju tillhör utmanarlandslaget, som valt SM det här året. Jag fick intrycket att det var många av åskådarens som kommit för att se henne och bästa hästen Flip’s Little Sparrow och det intrycket förstärktes när Steffi red in, både i grundomgången och i omhoppningen. Det var knäpp tyst, som om alla höll andan.

Steffi motsvarade alla förväntningar och vann och jublet ville aldrig ta slut. Framgångarna för Grevlunda-teamet i helgen var smått otroliga, på lördagen var Peder Fredricson två med Hansson i final-Grand Prixen i Global Champions Tour i Doha och fick 750 000 kronor i prispengar, och på söndagen vann alltså Steffi inomhus-SM och håvade in 100 000 kronor. Som grädde på moset vann Steffi även ”mellanrundans” final, med Kirlo van den Bosrand och fick för det ytterligare 6 000 kronor.

Nu är det i stort sett slut på hopptävlandet för i år, i alla fall i Skåneregionen. Skabersjö har tävlingar kommande helg och Åstorp i december men det är inget kvar på elitnivå. Däremot kan de dressyrintresserade se fram emot elitdressyr i Helsingborg andra helgen i december. Det rapporteras stort intresse från ryttarna med redan ett tiotal anmälda i Grand Prixen.

Här hemma talar mina hästar, mycket tydligt, om för mig, att de minsann inte håller med dem som tycker att hästar ska vara ute från tidig morgon till sen kväll, i alla väder. För även om de har skydd och ständigt får hö, så vill de in vid tretiden. Kanske hade de tyckt annorlunda om de gått i stora kuperade skogshagar med en massa träd och buskar men så har vi det inte här nere i sydväst-Skåne. Så trots att det inte är mycket lera och de har skydd, så vill de alltså in.

Mina två dräktiga hästflickor börjar bli runda om magen. De har nu gått lite mer än halva tiden och de mår väldigt bra (ta i trä!) båda två. Fyraåringen, som ju har en minimal skada, har ridits några gånger och hon blir så enormt lycklig, även om ”gasen” tar slut ganska fort. Nu ska vi låta henne vara och bara gå och läka sin lilla skada och bli ännu tjockare runt magen.

Fjortonåringen var ju i tävlingskondition när hon betäcktes och henne har jag hållit igång hela tiden. Efter hand har jag dock trappat ner intensiteten i ridningen. Med ett nummer längre sadelgjord rider jag henne mest varje dag och hon älskar det. Hon travar och galopperar på med spetsade öron och hon hittar på bus och skyggar för saker som hon förr inte ens ägnade en blick.

Hon får själv bestämma hur långt fram i dräktigheten hon vill att jag ska rida. Jag tror det blir med henne som när man själv var gravid, plötsligt en dag var det inte bekvämt att rida längre och då fick det vara.

Jag tog hem min sjuåring för några veckor sedan och det är jättekul att bygga upp en relation till henne. Treåringen är hos Karro på fortsatt inridning och hon fick hoppa en ”bana” förra veckan. Hindren var minst 30 centimeter höga.

Det är så roligt med hur hästar jämnt överraskar. Treåringen var otroligt skygg när jag importerade henne som ettåring från Nederländerna. Det tog ett halvår innan det gick att röra henne på kroppen. Även när jag tog hem henne från lösdriften som två och ett halvtåring skyggade hon och tyckte det var obehagligt när man rörde henne. Men jag var envis och jag gick rakt på och började borsta och klappa och hon accepterade det. Också när jag skulle lägga på täcke första gången gick det förvånansvärt bra.  Att det sedan var stort trauma för henne när det kom in en karl, eller barn, i stallet var något annat. Men med hovslagaren gick det ändå bra eftersom han är en klok och lugn man och närmade sig henne sansat och lugnt.

Så var det ju frågan om det skulle gå att rida henne. Det gjorde det. Karro började på stallgången, sadlade, hängde på henne och satt upp mjukt, hela tiden utan att skrämma. Nästan på rekordtid gick det att rida, både i ridhus och ute och hon bär sin ryttare med ett självklart lugn, helt på det klara med vad det handlar om. Och nu har hon alltså hoppat sin första ”bana”.